mammawhoddie

så nu tänkte jag göra det.

När jag var 7 år så dog min Mamma av malignt melanom en Cancer sjukdom som börjar med en förändring i tillexempel leverfläckar. Jag fattade inte varför hon alltid låg i sängen och grät och hade ont, jag trodde ju hon bara var lite förkyld. Med min unga ålder fick jag ju inte veta vad det egentligen var hon led av, jag hade ju inte förstått iallafall, för vilken 7 åring vet vad Cancer är ? ..

Min pappa började dricka när min mamma hade dött, han har alltid haft problem med alkoholen, redan innan jag och min lillebror föddes, jag fattade inte då varför han ibland var konstig mot mig, och åren gick och två år senare så åkte han in på Behandlingshem, 1 månad senare kom han tillbaka, höll uppe i ungefär 3 veckor, och det var då mitt ansvar började, min lillebror var då drygt 4 år och jag var 9 år, fick ta det ansvaret, kände mig mer som en mamma än en syster, och mitt liv förändrades grundligt under denna tiden, Jag glömde bort skolan, det fanns liksom inte där, det var så långt bort, och hela tiden fanns mina tankar hos min pappa och min bror.

När jag skulle börja mellanstadiet, blev jag mobbad, av min föredetta bästavän, jag grät varje morgon..

De andra barnen förstod inte mig, jag var i en helt annan värld, min egna lilla bubbla, och jag tror att det är därför endel började mobba mig. Folk tittade alltid ner på mig, gömde mina kläder på gympan och hotade mig m.m.

När jag började högstadiet så bråkade jag och min pappa mer och mer, och allt blev helt fel. I början av sjuan så träffade jag min allra första stora kärlek, Nicklas, han var min stöttepelare, och jag älskade honom så otroligt mycket, det gick inte en dag utan att jag tänkte på han.

En November kväll så bråkade jag och min pappa mer än vanligt, jag var livrädd, och jag såg på honom att han snart skulle explodera, och så kom slaget, slaget jag så länge hade väntat på, och jag rusade så fort jag kunde till telefonen som var i köket, ringde Nicklas och berättade vad som hade hänt och bad om hjälp.

De kom och hämtade mig.. Och där bodde jag i nästan 2 månader.

Ingen trodde mig, ingen trodde på mig när jag sa hur jag blev behandlad hemma, Socialen skrattade mig rakt upp i ansiktet, de trodde väl inte att jag var redig, men fan så fel de hade. Under denna tiden så började min sorg efter Mamma, jag gick in i en mindre " depression " och jag mådde sjukt dåligt.

I denna vevan så flyttade min Bästavän Adam till Högsby, och det fick mig att må ännu mer dåligt, och jag trodde att jag inte skulle klara av detta så länge till.

Under min Högstadietid så försökte jag ta självmord 3 gånger, jag mådde så dåligt, Min pappa och jag bråkade i princip hela tiden, jag var aldrig i skolan och min pojkvän var en idiot enligt min pappa.

Hela mitt liv höll på att gå i kras..

Men så kom Sommaren 08, en hel vecka i Juni så var jag med min älskade bästavän Adam, vi hade så otroligt roligt, och jag kunde inte föreställa mig hur lycklig jag var..

Månaderna gick och det blev tillslut sen sommar, och Augusti kom..

21 Augusti, så började jag prata med en kille, han var inte som alla andra, och jag kände på mig att det kunde bli något.

22 Augusti blev vi tillsammans, och två dagar efter så träffades vi för första gången,

där var han verkligen, min egna Thobias Thurgren, ingen av oss anade vad vi skulle få vara med om....

den 8 september hände något som verkligen inte var planerat, men oj vad välkommet.

i oktober så fick vi det bekräftat, jag var Gravid.

Månaderna gick och gick och det blev så småningom dags för förlossning,

och den dagen går inte att beskriva i ord, det var så fantastiskt, och hela mitt liv förändrades..

Vi hade fått något så värdefullt, vårat barn, våran Tindra låg där i famnen ..

Tiden gick, och Thobbe och jag bråkade jätte mycket, dagen efter nyårsafton så lämnade han oss, vi bodde då på ett behandlingshem i växjö, arabo heter det,

jag fick mycket stöttning av personalen, och jag uppskattar det till 110%.

I slutet av April flyttade vi till en fosterfamilj. Just då hatade jag det så mycket, jag skulle då bara velat skjuta huvudet av alla, men idag så ser jag tillbaka på den tiden som en chans för mig och min dotter att hitta en vardag, för ett barn ska inte växa upp på en instution, och jag vill min dotter det bästa, och med min bakrund behöver jag hjälp med det.

Min fosterfamilj, är något av det bästa som hänt mig, jag har äntligen fått en familj jag aldrig haft innan, jag älskar de som om de vore mina riktiga föräldrar och syskon, Min fostermamma är som min mamma och jag kan för första gången på jag vet inte hur länge säga Mamma utan att tänka att det är fel, henne kan jag liksom prata om precis allt med, och jag kan helt ärligt säga att hon är en helt underbar Mamma!

Min pappa är den coolaste snubben i världen, och jag har alltid ett leende på läpparna när jag är nära honom, han är min pappa, även om det inte är min biologiska. Jag Älskar min riktiga pappa, över allt annat, och även om det är hårt för honom att inte ha mig själv längre, så är jag alltid hans barn, och han är alltid min pappa, ingen kan ta det ifrån oss, jag är halva han och halva min mamma, de är mina förebilder, och de kommer alltid betyda mest för mig och ingen i hela världen kommer någonsin ta deras plats i mitt hjärta!